Varför behöver forskare mötas i internationella sammanhang?

För att åstadkomma kunskapsgenombrott som bidrar till att lösa samhällets utmaningar krävs driv, mod och ett visst mått av risktagande. Därför är trygghet, tillit och förtroende viktiga förutsättningar inom akademin. Idag kan vi mötas på olika sätt för att bygga och vårda långsiktiga relationer inom forskarsamhället. Digitaliseringen har lett till att vi inom samarbetsprojekt kan ersätta många fysiska möten med digitala alternativ. Det är positiv utifrån tidseffektivitet och klimatperspektiv.

Däremot räcker det inte alltid att mötas digitalt. Ibland behöver även forskare träffas på plats. Det fysiska mötet har en annan dynamik och är av stor betydelse för att utvidga sitt vetenskapliga nätverk och främja utbytet av nya idéer. Det långsiktiga relationsbyggandet gör det möjligt för projekt att utvecklas, rutiner att etableras och samarbeten att fördjupas. Delat erfarenhetsutbyte och engagemang gynnar förverkligandet av gemensamma mål som resulterar i internationellt konkurrenskraftig forskning. De informella möten som sker i mellanrummen mellan de mer formella mötena är viktiga och många gånger är det under dessa som kreativiteten är som bäst. Dessa möten kan svårligen ersättas av digitala dito.

Det finns naturligtvis en paradox kring att vi som lärosäte behöver resa för att mötas på internationella arenor och samtidigt ska ta framtidsansvar. I vårt framtidsansvar bör vi som lärosäte ha ett helhetsperspektiv och då är det inte enbart flygresor som räknas. Allt från upphandlingar, till sopsortering, användning av engångsmaterial och nivån på inomhustemperaturen liksom färden till och från arbetsplatsen bör vara föremål för analys och förändring i vårt framtidsansvar. Det är även värt att fundera över hur ett minskat resande skulle påverka Umeå universitets delaktighet i att lösa de utmaningar som till exempel ligger i Agenda 2030, vår forskningskvalitet och i ett större perspektiv hur Sveriges bidrag som kunskapsnation påverkas. Frågan är långt ifrån enkel.

Ett exempel på ett internationellt samarbetsprojekt som ger Umeå universitet nya infallsvinklar är MIRAI 2.0 med totalt nio japanska och elva svenska universitet, där vi ingår som ett av dem. Syftet är att stärka det akademiska samarbetet mellan Sverige och Japan inom utbildning, forskning och innovation. Jag uppskattar särskilt MIRAI:s uttalade fokus på forskare som är i början av sin karriär. Under den fasen är det extra värdefullt att få möjligheten att knyta kontakter och skapa samarbeten med andra forskare som är verksamma inom samma fält.

Inom projektet finns möjlighet att söka frömedel för start av gemensamma forskningsprojekt. Deltagare från Sverige och Japan som deltagit vid någon av aktiviteterna inom samarbetsprojektet har möjlighet att söka medel. Även om Japan och Sverige har vissa likheter så som den gemensamma utmaningen med en växande åldrande befolkning, ser jag att det är skillnaderna mellan våra länder som kan bidra till att söka nya lösningar.

Den här veckan arrangerar MIRAI 2.0 en konferens inom forskning och innovation på Kyushu University i Japan, med temat "Sharing ONE future: Integrative Knowledge and Sustainable Transformation towards a better world". Jag deltar tillsammans med en delegation från Umeå universitet för att möta andra forskare, studenter och universitetsledningar från de deltagande 20 universiteten samt forskningsfinansiärer och beslutsfattare. Det är mycket givande att diskutera hur vi kan stärka samarbetet mellan Japan och Sverige. Vi har en fullspäckad agenda med allt från möten på Svenska Ambassaden, universitetsbesök och några dagar fyllda av vetenskapliga presentationer och diskussioner.

Besöket kan sammanfattas med att ordet MIRAI betyder framtid på japanska. Det är också helt i linje med hur jag ser på värdet av internationella samarbetsprojekt.