Att ha en miljard kronor på kontot låter kanske bra och tryggt, men för ett universitet är det en utmaning. Bokslutet visar att Umeå universitet nu tillhör den grupp lärosäten som har ett så stort myndighetskapital att det ger oss all anledning att reflektera över vilka konsekvenser det här innebär för forskning och utbildning.
Med myndighetskapital menas det ekonomiska överskott som uppstår när vi inte spenderar de pengar som vi budgeterat och planerat att göra av med. En del av överskotten kommer från anslagsmedel som inte förbrukats, men det kan också vara pengar över från verksamhet som är bidrags- eller avgiftsfinansierad.
Dieter Müller, vicerektor vid Umeå universitet
Foto: Mattias Pettersson
För första gången har Umeå universitet ett myndighetskapital som överstiger en miljard kronor. Det är en oerhört stor summa. Men det är tyvärr ingen överraskning för det har byggts på under flera år med upprepade överskott på ofta mer än 100 miljoner kronor per år. De senaste två åren har vi haft en covid-19-pandemi som påverkat våra möjligheter för forskning och rekrytering och som kanske kan förklara en del, men problemet har funnits längre än så.
Själva grundidén med regeringens årliga statliga anslag är att pengarna ska användas direkt och omsättas till högkvalitativ utbildning och forskning. Jag kan bara konstatera att Umeå universitet, i likhet med många andra lärosäten i landet, har misslyckats med att leva upp till denna grundidé. Det ger så klart konsekvenser för utbildning såväl som för forskning.
Jag vill särskilt fokusera på forskningen, där ett högt myndighetskapital helt enkelt betyder missade möjligheter. I stället för att omsätta pengarna till nya kunskaper och innovativ verksamhet, ligger medel oförbrukade på olika konton inom universitetet. Dessa medel hade kunnat användas till nya doktorandanställningar eller forskningstid för lektorer och professorer.
Umeå universitet tappar i position i Sverige inom forskning visar Vetenskapsrådets senaste forskningsbarometer. Det krävs inte mycket fantasi för att ana ett samband med det ökade myndighetskapitalet. Priset för att ha mer pengar på banken är att vi får en minskad forsknings- och publiceringsvolym, som på sikt till och med hotar Umeå universitets ställning som ett starkt forskningsuniversitet.
Vad kan då göras? Universitetsledningen har initierat en satsning på över 300 miljoner kronor som finansieras med myndighetskapital som bland annat kommer att leda till nyanställningar, en arktisk forskarskola med inriktning på hållbar utveckling samt infrastruktursatsningar. Men fortfarande finns den största delen av resurserna hos olika institutioner, enskilda forskare eller forskargrupper. Jag hör många gånger att det finns inplanerade kommande utgifter av olika slag. Och visst, en del av det ökande myndighetskapitalet går att förklara med exempelvis försenade rekryteringar. Men det här är som sagt inget nytt fenomen.
Jag tror att en del av problematiken handlar om att pengarna finns relativt utspridda i olika delar av verksamheten. Vi missar därför att se helheten och vilka möjligheter det skulle kunna ge att använda pengarna, genom samarbeten mellan forskare, forskargrupper och kanske till och med institutioner. Jag tycker att det är ett gemensamt ansvar att åstadkomma den typen av samarbeten, för att omvandla universitetets resurser till relevant och uppmärksammad forskning och verksamhet.