Är det korpmammor och prinsessor som leder lärosäten i Europa?

Det rundabordssamtal jag medverkade i handlade om hinder och förutsättningar för kvinnor i europeiska universitetsledningar. I Danmark finns en kvinnlig rektor idag. I Polen finns två kvinnor i universitetsledningar, båda två vicerektorer. I Estland har antalet kvinnor i universitetsledande position flerdubblats det sista året – från en vicerektor till fyra. Det är inte så mycket att skryta med. I jämförelse med dessa siffror har vi trots allt kommit väldigt långt i Sverige, med kvinnor i nästan alla universitetsledningar.

Det som är svårast att angripa är de omedvetna fördomarna. Till exempel är Europas mest ärevördiga universitet fyllda av fantastiska porträtt av tidigare rektorer – kardinaler, vetenskapsmän, filosofer och nytänkare. Den fysiska miljön sänder där tydliga signaler om att ledningsuppdrag ska innehas av män. Kvinnliga förebilder saknas fortfarande på alldeles för många håll. Förändringsarbetet går långsamt.

Flera kvinnliga rektorskolleger vittnade om "the streetlight effect", alltså att valberedningar och motsvarande bara söker efter kompetens där de är vana att hitta den. De berättade också om hur kvinnliga och manliga kandidater – idag! – får olika typer av intervjufrågor: männen får redogöra för sina visioner och framtidsplaner medan kvinnorna får frågor om sina familjeförhållanden.

Ett antal vetenskapliga undersökningar av kvinnors ledarskap identifierar "the confidence gap" som en viktig anledning till att kvinnor tvekar innan de tar på sig ledningsuppdrag. Det finns en stor risk att sådana studier förvandlas till oföränderliga sanningar om hur människor – i synnerhet biologiska kön – är beskaffade. I korthet visar studierna att kvinnor får högre värden än män i mätningar av kompetens, men generellt lägre värden när det gäller självförtroende. Liksom porträtten på universitetsväggarna förmedlas stereotypa föreställningar om ledare.

I Österrike används begreppet korpmamma om småbarnsmammor som väljer att arbeta och i förlängningen om framgångsrika yrkeskvinnor. I andra länder talar man om storasysterkomplex eller prinsessan-på-ärten-beteende. Att vara stark och drivande är ett problem men att vara känslig och empatisk är också ett problem. I så många sammanhang verkar det som om kvinnor i akademin – på alla nivåer – hamnar i kläm vad och hur de än gör.

De negativa stereotyperna, liksom bristen på förebilder, gjorde att några av mina europeiska kolleger menade att ledarskapsutbildningar enbart för kvinnor är nödvändiga. Här skilde vi oss åt i uppfattningarna, säkert på grund av våra olika erfarenheter. Specifika program för kvinnor riskerar att förstärka bilden av att bristen på kvinnor i högre befattningar är ett kvinnoproblem. Men vi verkar inte i enkönade miljöer.

Ojämställdhet är ett samhällsproblem och en kvalitetsfråga och något vi måste bekämpa tillsammans. Det betyder – bland annat – att vi behöver hitta fram till det som vare sig är ett manligt eller ett kvinnligt kodat ledarskap utan ett mänskligt sätt att leda.