Förra veckan klev jag och resten av universitetsledningen på tåget till Abisko. Vi såg fram emot att träffa den nya universitetsledningen vid universitetet i Tromsö, för att diskutera gemensamma utmaningar och möjligheter som våra respektive lärosäten står inför.
Umeå universitet har sedan länge haft allianssamarbeten med Linköpings universitet och universitetet i Tromsö – Norges arktiska universitet. Det är både roligt och värdefullt att få nya insikter genom att dela erfarenheter, kunskap och perspektiv med ledningar från olika lärosäten.
Hans Adolfsson, rektor vid Umeå universitet
Foto: Mattias Pettersson
Det var ett entusiastiskt gäng från universitetet i Tromsö som vi fick hälsa välkomna. Rektorerna påbörjade sina uppdrag i augusti ifjol och den enda som är kvar från den tidigare ledningen är universitetsdirektören. Jag har tidigare träffat universitetets nye rektor Dag Rune Olsen vid olika tillfällen då han innan han kom till Tromsö var rektor för universitetet i Bergen.
Tromsö är ett arktiskt och mångvetenskapligt universitet, som delar många av Umeå universitets utmaningar med utbildning och forskning i glesbygd. Vi verkar i ett geografiskt område med långa avstånd och rekryterar studenter samt undervisande och forskande personal långt ifrån storstadsregioner. Tromsö bedriver utbildning och forskning på elva platser i norra Norge, från Mo i Rana i söder till Kirkenäs i norr. Utvecklingen i Norge påminner mycket om vad som nu sker i Norr- och Västerbotten, och det blev intressanta diskussioner kring gemensamma möjligheter och utmaningar vad gäller att hantera de förväntningar som finns från samhället och politiken på oss utbildningsanordnare i samband med den gröna samhällsomvandling som pågår.
Samarbetet med universitetet i Tromsö sker inte enbart på rektorsnivå. Våra båda universitet är sedan tidigare aktiva inom the Arctic Five tillsammans med LTU, universitetet i Oulu samt Lapland university i Rovaniemi. Gemensamt arbetar vi för att hitta forskningsbaserade lösningar på de utmaningar som nordliga samhällen står inför, bland annat genom inrättande av Arctic chairs, en plattform för våra forskare att verka från i arktiska frågor. Under mötet i Abisko diskuterade vi ytterligare bilaterala samarbeten inom forskning och utbildning, och en av de idéer som lyftes var att gemensamt ordna en workshop om grön omställning för att se hur vi kan på bästa sätt kan bidra till denna med våra respektive kompetenser.
Det var en höjdpunkt att få bo på Abiskos naturvetenskapliga forskningsstation. Här arbetar forskare och studenter i en subarktisk miljö och den klimatforskning som bedrivs lockar forskare från hela världen. Forskningsstationen rymmer bred samverkan mellan olika universitet och organisationer. Umeå universitets centrum Climate Impact Research Center (CIRC) är en av de enheter som permanent finns på plats, med verksamhet som fokuserar på effekterna av klimat- och miljöförändringar på arktiska och alpina ekosystem. Nationalparken i Abisko anlades tillsammans med forskningsstationen, just för att bedriva både forskning och turism. Det är ett gott exempel på hur forskning och samhälle kan samverka.
Resan till Abisko med tåg kräver sina timmar, med en hel del stopp och väntetid på olika stationer längs vägen. Som nyfiken forskare slogs jag av hur olika långa våra järnvägsperronger är och om någon undrar så kan jag meddela att Gällivare stoltserar med den längsta perrongen (665 rektorssteg). Under hemresan reflekterade jag samtidigt över olika perspektiv jag tar med mig från mötet med ledningen för universitetet i Tromsö. Under besöket blev det tydligt att personkemin mellan våra ledningsgrupper verkligen stämde. Jag ser fram emot att konkretisera samarbetet ytterligare under de kommande åren.