Är vi så internationella som vi kan vara?

Häromveckan deltog jag i ett möte om samhällsomvandlingen i norr. Under samtalets gång konstaterade ett kommunalråd i en inlandskommun att det krävs större ansträngningar att integrera människor med migrantbakgrund i olika typer av samhällsaktiviteter, även i Norr- och Västerbotten. De runt hundra mötesdeltagarna blev i sig ett levande bevis, eftersom jag tydligen var den enda person som hade någon slags migrantbakgrund.

Jag kom att tänka på denna händelse när SCB och Universitetskanslersämbetet (UKÄ) nyligen publicerade den senaste statistiken om studenter och doktorander med internationell bakgrund vid svenska högskolor.

Bland högskolenybörjare har ungefär en fjärdedel av studenterna två utrikesfödda föräldrar och två tredjedelar av denna grupp är själva födda utomlands. Med endast 14 procent tillhör Umeå universitet inte gruppen lärosäten med störst andel nybörjare med internationell bakgrund. Listan domineras i stället av lärosäten i Stockholm, med Karolinska institutet i spetsen, där 38 procent av nybörjarna har en internationell bakgrund.

Något som är intressant i sammanhanget är att sannolikheten att påbörja en högskoleutbildning före 25 års ålder för personer födda år 1995 endast är något högre för personer med svensk bakgrund (44 procent) i jämförelse med den internationella gruppen (40 procent).

Det finns däremot en stor variation inom den internationella gruppen med avseende till deras relation till Sverige. Av dem som är födda i Sverige med två utrikesfödda föräldrar påbörjar nämligen 51 procent en högskoleutbildning. Där utmärker sig särskilt personer med bakgrund i Asien, Nordamerika och Afrika. Det står i kontrast till att personer som är födda i Afrika och Asien har bland de lägsta övergångsfrekvenserna till högskola och universitet.

Bland nyantagna doktorander under läsåret 2020/21 kom ca 1 300 av 3 300 personer direkt från utlandet för forskarstudier. Bland de resterande 2 000 doktoranderna hade ungefär en fjärdedel en internationell bakgrund. Här dominerar dock doktorander med europeisk bakgrund. Umeå universitets låga andel studenter med internationell bakgrund speglas också när det gäller doktorander. Bland nybörjare är det endast 15 procent som har en internationell bakgrund (utan hänsyn till de doktorander som kommer direkt från utlandet för forskarstudier). Därmed ligger Umeå universitet tillsammans med Luleå tekniska universitet (LTU) sist på listan bland universiteten, där flertalet har nivåer över 25 procent.

Utan att fördjupa sig ännu mer i denna statistik är det tydligt att det kan finnas skäl att reflektera över breddad rekrytering i relation till gruppen svenskar med migrationsbakgrund. Det handlar om individer som ofta tycks vara motiverade för högre studier och som av olika anledningar inte väljer Umeå universitet i samma utsträckning som andra lärosäten. Visst, siffrorna speglar den totala geografiska fördelningen av svenskar med migrationsbakgrund i Sverige och på så vis är det inte förvånande att Umeå universitet inte toppar de statistiska listorna.

Med hänsyn till det stora behovet av människor och kompetens i norra Sverige är det här en grupp människor som norra Sverige inte kan vara utan. Därför gäller det för arbetsgivare inom den privata och offentliga sektorn, liksom för universiteten i norra Sverige, att locka svenskar med migrationsbakgrund till norr för att kunna rekrytera till arbete och utbildning.