Allt kan vara en bild av universitetslivet. I år fyller Tove Janssons bok Hur gick det sen? 70 år. Vi är inte riktigt jämngamla, men det är inte så långt ifrån. Berättelsen handlar om allt som händer på vägen när mumintrollet går hem från mjölkbutiken med en kanna mjölk. Uppdraget verkar enkelt och entydigt: bär hem mjölken så att muminmamman kan ordna bullkalas. Men precis som i universitetsvardagen händer det hela tiden saker på vägen.
Heidi Hansson, vicerektor vid Umeå universitet
Foto: Mattias Pettersson
I Tove Janssons bok har varje sida ett litet kikhål där man kan ana sig till vad som ska dyka upp på nästa uppslag. Bilden som kommer fram när man bläddrar är aldrig riktigt den man förväntar sig, men den bild som fanns på föregående uppslag förändras också när man tittar tillbaka på den genom hålet i sidan. Det är en genialisk demonstration av faran med en alltför fast förförståelse och vikten av perspektiv.
Liksom i Tove Janssons bok har jag alltför ofta sett verksamheten vid andra fakulteteter och enheter genom en liten glugg som bara har gett en ofullständig bild. Det helikopterperspektiv som jag har fått i mitt ledningsuppdrag har gett mig en ödmjukhet inför alla de varianter av yrkeskunnande som krävs vid ett universitet.
När jag kikar tillbaka genom titthålen inser jag att mitt viktigaste arbete har varit i vardagen, i de strategiska råden, i studentsamarbetena, i de veckovisa dialogerna med fakulteter och lärarhögskola, i ledningsråd och ledningsmöten, i arbetsgrupper och arbetslag. Det är där vi har mejslat ut förutsättningarna för innovativa undervisningsformer, trygg arbetsmiljö och vetenskapliga genombrott. Jag kommer att sakna de goda samtalen.
Så kommer då frågan som avslutar varje sida i Tove Janssons bok: vad tror du att det hände sen? Under vårterminen kommer jag att arbeta vidare med vår ansökan om att bilda en europeisk universitetsallians och senare under terminen försöka få igång några aktiviteter tillsammans med våra nya partneruniversitet. Jag kommer också att undersöka vilket karriärstöd vi erbjuder våra nya lärare och forskare och förhoppningsvis ge några förslag på utvecklings- och samordningsmöjligheter. Och så kommer jag – liksom mumintrollet, Mymlan och lilla My – att stanna kvar i boken genom att återvända till min litteraturvetenskapliga forskning.
Som en av min bästa medarbetare alldeles nyligen påminde mig om, så finns det tillfällen då insatsen är för stor för att motivera utfallet. När mumintrollet slutligen kommer hem med mjölken har den blivit sur, så "muminmamman sa med kraft: /vi dricker hädanefter saft". Som allt i universitetsvärlden är det här mina planer, men det kanske blir pannkaka av alltihop. Då får jag tänka om. Vilken förmån det är att få ha den möjligheten!