Diskussioner om regional utveckling domineras för närvarande av samhällsomvandlingen i norra Sverige. För Umeå universitet är det en viktig fråga, då vi på olika sätt vill möta behov och medverka till positiv förändring. Jag blir därför ibland förvånad över att kunskapen om vad den pågående omvandlingen kommer att kräva inte är mer känd i övriga delar av landet.
De senaste veckorna har jag engagerat mig i flera aktiviteter som rör samhällsomvandlingen i norra Sverige. Umeå universitet förväntas framför allt bidra med kompetensförsörjning till de framväxande industrierna och samhällena. Att bidra med utbildad arbetskraft är en naturlig och central del av universitetets uppdrag. Den stora skillnaden nu är att landsändan förväntas växa med ungefär 150 000 människor under de närmsta tio till 15 åren, vilket motsvarar en tillväxt på över 20 procent.
Dieter Müller, vicerektor vid Umeå universitet
Foto: Mattias Pettersson
En så stor befolkningsökning kräver inflyttning till norra Sverige. Regeringens beslut att tillsätta en särskild samordnare för industrialisering och samhällsomvandling i norr tolkades av många som en insikt om att frågan är en angelägenhet för hela landet. Det finns dock skäl att tro att denna insikt inte har spridits allt för långt, även inom regeringskretsar, eftersom en stor del av den pågående samhällsdebatten knappast tar hänsyn till behoven i norra Sverige.
Det tydligaste exemplet återfinns inom migrationspolitiken. Samtidigt som industrierna i norr söker nationellt och internationellt efter arbetskraft, tävlar politiska partier i Sverige om att försvåra internationell migration till landet. Till den milda grad att även universiteten drabbas av en hårdare migrationslagstiftning. I stort sett alla branscher i norra Sverige står inför liknande rekryteringsutmaningar. Redan nu när samhällsomvandlingen är i sin linda, överstiger antalet lediga jobb antalet arbetssökande.
I den politiska debatten i huvudstaden pekas arbetslösheten ut som ett centralt problem för landets utveckling, oftast utan att nämna arbetskraftbristen i norr. Att arbetsmarknadsministern för några månader sedan noterade att arbetssökande borde överväga att flytta norrut, blev ett kort intermezzo som inte tycks ha tagits på allvar.
Jag lyssnade nyligen på en diskussion om utbildningsinsatser för grön industriomställning, mellan representanter för Tillväxtverket och regionala aktörer. Det visar sig att tillgängliga stödpengar endast kan användas till industrier som ska läggas ned, då grundantagandet är att en grön omställning innebär avindustrialisering snarare än nyindustrialisering. Regeringens samordnare Peter Larsson har ofta förvånat noterat att samhällets insatser enbart är designade för att hjälpa i kriser. Inför snabb tillväxt står samhället däremot handfallet, utan klar idé om hur en sådan process kan underlättas. Det gäller också de tillståndsprocesser som går i en annan takt än den pågående omvandlingen.
Vi som är verksamma i norr tycks vara tämligen ensamma om insikten att den pågående omvandlingen är enastående och viktig, inte bara för oss utan för hela landet. Under tiden som visserligen allvarliga regionala utmaningar med invandring, segregation och gängkriminalitet görs till nationella problem, diskuteras om de som flyttar norrut behöver lockas med bidrag. Tills nyligen har ledande medier i stort sett jämfört bevakningen av norra Sverige med utlandsbevakningen. Det visar ytterligare på att utvecklingen i norr sker i skuggan av storstadsdebatter som intresserar sig föga för den norra landsändan.
Jag tror att många medarbetare vid universitetet kan känna igen upplevelsen av en tillvaro i marginalen. Viktiga beslut rörande forskning och utbildning tas i Mälardalen, ibland endast med marginell medverkan av forskare från norra Sverige. Vi i universitetsledningen har därför sedan länge arbetat för att stärka Umeå universitets närvaro i nationella sammanhang. Nu är det särskilt viktigt att lyfta aktuella forskningsutmaningar i norr på den nationella forskningsagendan. Även om de går i otakt med resten av Sverige.