Jag är en av de 1766 individer vid Umeå universitet som besvarade den nationella enkäten om sexuella trakasserier och genusbaserad utsatthet förra året. I fredags, den 20 maj, fick vi äntligen ta del av resultaten. Tyvärr finns det inte särskilt många överraskningar i redovisningen. Det är fortfarande kvinnliga studenter och medarbetare inom alla kategorier som är mest utsatta. Om något borde förvåna oss så är det kanske varför det fortfarande inte finns ett kollektivt och kraftfullt motstånd mot sexism och sexuella trakasserier i akademin.
Heidi Hansson, vicerektor vid Umeå universitet
Foto: Mattias Pettersson
Undersökningen genomfördes bland studenter, anställda och doktorander, och med 39.000 svarande är det den enskilt största studie som har genomförts av genusbaserad utsatthet i akademin. Enkäten innehöll ett drygt hundratal frågor om olika beteenden som sammantaget kan leda till upplevelser av utsatthet. Frågorna rör sig från upplevelser av sexuella trakasserier i juridisk mening till erfarenheter av mobbning, nätmobbning, kränkande särbehandling och ohövlighet.
Det kan tyckas banalt att lyfta fram ohövlighet som en form av sexism, men det är här det börjar. Den genusbaserade utsattheten är del av ett större och mycket mera komplicerat mönster där vissa medarbetare självklart tar sig rätten att åsidosätta andras åsikter och önskningar. Om man skärskådar tillfällena när detta sker handlar det ofta, men inte alltid, om att manliga kolleger tar plats, utrymme och energi från kvinnliga kolleger. Effekten blir att vi förlorar kunskap, arbetsglädje och kreativitet och i förlängningen, kvalitet i forskning och utbildning. Det har vi inte råd med.
Tillsammans visar enkätsvaren på ett mönster för hur akademin vidmakthåller och återskapar ojämställdhet. Unga kvinnor – framför allt studenter – utsätts oftare för oönskad sexuell uppmärksamhet, medan äldre kvinnor oftare rapporterar olika former av mobbning. I övervägande grad finns utsattheten inom den egna gruppen, mellan studenter och mellan kolleger. Skillnaden mellan olika grupper innebär att vi behöver bli mera träffsäkra i våra åtgärder.
Enkätstudien är inte en medarbetarundersökning, utan en del av ett forskningsprogram. Det betyder bland annat att det nu finns ett omfattande underlag för fortsatta forskningsinsatser och goda möjligheter att identifiera forskningsluckor. En sådan lucka är att det än så länge finns alltför lite kunskap om vilka förebyggande åtgärder som har bäst effekt.
Vi vet att ojämställdhet är en fråga om makt, och enkätsvaren tyder på att det är den informella makten som riskerar att bli mest skadlig. Ett sätt att påbörja arbetet skulle kunna vara att fundera tillsammans, i studentgrupper och bland medarbetare, hur maktrelationerna ser ut just i våra sammanhang. Vem har den formella makten och hur används den? Finns det informella maktstrukturer som hotar eller undergräver den formella makten? Hur fungerar kollegialitet och medinflytande? Kan vi revidera våra kriterier för meritering och excellens så att de också inbegriper hur vi bidrar till en god arbetsmiljö?
När vi får syn på dåliga maktstrukturer kan vi också göra något åt dem. Om vi skakar kaleidoskopet kommer andra mönster att framträda, och på sikt kommer vi att bryta maktmissbruk och ojämställdhet. Det är spännande och framtidsorienterat. Det är vad ett universitet ska vara.