I en anmälan i VK skriver Per Runesson om boken Usla, elända och arma, där intervjuerna finns publicerade.
Ur artikeln: "Utanförskapet yttrade sig så att dessa "fattiglappar" stod utanför samebyn, (eftersom man ju inte ägde renar). Då fick man heller inte samma rätt till jakt och till fiskevatten som de renägande samerna, en rättighet man ägt av hävd men som togs ifrån dessa samer i 1928 års renbeteslag. Det var en åtgärd från statens sida för att tvinga de icke renägande samerna att assimileras till det svenska samhället."
Läs artikeln på vk.se (OBS! Länken fungerar endast för prenumeranter)
För övriga finns texten publicerad nedan:
"Fattiglapp" är ett ord som gått in i vårt språk. Ett annat ord för samma sak var "sockenlapp". De syftade ursprungligen på manliga samer som inte ägde renar. De fick försörja sig som drängar åt renägande samer och sågs över axeln både av dessa och traktens bönder.
Hur bar dessa samer sig åt för att hålla självförtroendet vid liv, hur uppfattade de denna underordning, hur kunde någon form av motstånd skapas, hur såg deras manlighetsideal ut? Sådana frågor tar etnologen Marianne Liliequist i Umeå upp i en lärorik artikel med titeln Fattiglappar och renskötardrängar.
Samers berättelser om utanförskap och tillhörighet. Texten är en unik samling intervjuer utförda mellan åren 1900 och 1950 och de finns behandlade i boken Usla, elända och arma. Samhällets utsatta under 700 år, red Sofia Holmlund och Annika Sandén. Den är en av dessa forskningsresultat som man inte nog kan prisa, spännande, lärorika och läsvärda för en stor allmänhet.
Utanförskapet yttrade sig så att dessa "fattiglappar" stod utanför samebyn, (eftersom man ju inte ägde renar). Då fick man heller inte samma rätt till jakt och till fiskevatten som de renägande samerna, en rättighet man ägt av hävd men som togs ifrån dessa samer i 1928 års renbeteslag.
Det var en åtgärd från statens sida för att tvinga de icke renägande samerna att assimileras till det svenska samhället. Man kunde som antytts arbeta som renskötare eller, för tillfället kanske, lämna samevärlden och ta arbete som skogshuggare. De här motsättningarna mellan renägare och andra samer har det inte talats mycket om utåt, frågan har varit närmast tabubelagd fram till våra dagar då den tagits upp och diskuterats i sametinget och i den vidare dagsdebatten.
På femtiotalet valde många samer som inte tillhörde samebyarna att tona ned eller till och med dölja sitt samiska ursprung. Det hade också att göra med den vardagsrasism man mötte, menar Liliequist.
"Tillhörigheten" då? Intervjuerna visar att samer som börjat arbeta utanför samevärlden ändå uppfattade sig som samer. Det gjorde förstås också de som stannade kvar som renskötardrängar eller som pigor. Därför kunde dessa senare uppfatta sig som jämlika med sin samiska arbetsgivare, jämlika fast i någon mån exploaterade.
Av de femton intervjuade i detta unika material hade elva personer tjänat dräng eller piga, två hade blivit skogsarbetare. Dessa kände sig dels som samer dels som arbetare. Den ene av dem, Martin Larsson, var så väl ansedd att han blev ordförande i fackföreningen. Han är i intervjun stolt över det samiska, det är en viktig del av hans identitet. "Vi pratade bara lapska hemma och språket höll på något sätt ihop oss sockenlappar".
Fanns det då ingen möjlighet för dem som inte ägde renar och hamnat utanför samebyn att ta sig in i stugvärmen? Jo, de kunde spara pengar och köpa sig renar. Men de fann inte oväntat att arbetsgivaren inte var så villig att hjälpa drängen att bli sin egen, tvärtom. Han ville inte mista en "bra och villig arbetskraft".
Att bli sin egen var inte bara en fråga om större inkomst och status (och manlighet kanske). Den som ägde renar hade självklart större möjlighet att bli gift. Här kommer vi förresten in på ett speciella förhållande, nämligen att samekvinnor som gifte sig med icke renägande män fråntogs rätten att själva bedriva renskötsel, enligt 1928 års renbeteslag.
I dag uppskattas antalet samer till cirka 70 000 personer. Av dessa försörjer sig 2 500 på renskötsel. Vad säger då sametingslagen i frågan om vem som är same? För att få skriva in sig i röstlängden till Sametinget gäller att man ska ha talat samiska i hemmet och uppfatta sig som same. Det går också bra om ens föräldrar, far- eller morföräldrar haft samiska som språk i hemmet eller om man har en förälder som finns upptagen i röstlängden.
Partiet Jakt- och fiskesamerna vill, inte oväntat, att det stiftas en lag som ger alla samer samma rätt till land och vatten. Detta är nog ett mindre problem än den stora frågan om samekulturens överlevnad över huvud taget, med ett allt mindre markutrymme till följd av alla nytillkomna gruvprojekt.
Per Runesson, mångårig medarbetare vid Sveriges radio i Umeå