När Västerbotten och Norrbotten står inför en samhällsomvandling blir det extra tydligt vad vi som universitetet tillför inom kompetensområdet. Hand i hand med etableringen av nya industrier i norr växer behovet av utbildad personal utanför industrin. Förutom efterfrågan på kompetens inom områden som teknik, samhällsbyggnad och samhällsplanering medför den förväntade befolkningstillväxten ett ökat behov av fler utbildade läkare, barnmorskor, sjuksköterskor, lärare, socionomer, poliser och andra viktiga kompetenser. Utbildningar som leder till dessa yrken finns redan etablerade vid universitetet.
Hans Adolfsson, rektor vid Umeå universitet
Foto: Mattias Pettersson
För att ytterligare möta de kompetensbehov som finns i norra Sverige erbjuder Umeå universitet nya utbildningar och utökar dessutom antalet utbildningsorter för distansutbildningar. Här ingår utbildning av lärare, som är en av de kompetenser som är efterfrågade i hela landet och inte bara i norr. Kompetensbristen på lärare är en ytterst viktig fråga att arbeta med, då den har bäring på kvaliteten för hela Sveriges utbildningssystem och därmed samhället i stort.
För att Sverige som land ska ha förmågan att ta sig an samhällsutmaningar behöver utbildningen fungera väl på alla nivåer. Jag har länge bevakat och arbetat med frågor inom lärarutbildningsområdet, tidigare som prorektor vid Stockholms universitet och idag ingår jag som rektor vid Umeå universitet i en expertgrupp för lärarutbildning inom Sveriges universitets- och högskoleförbund (SUHF).
Förutom att utbilda fler lärare finns ett antal faktorer som jag ser påverkar universitetens möjlighet att bedriva forskningsanknuten lärarutbildning av hög kvalitet, för att skolan i sin tur ska vila på vetenskaplig grund och ge lärarna goda förutsättningar till kompetens- och karriärutveckling.
För det första behöver ansvaret för samverkan kring lärarutbildning och forskning regleras. Idag har lärosäten ett ansvar att samverka med skolhuvudmän, samtidigt som de i sin tur inte har motsvarande krav på sig. Det här påverkar exempelvis universitetens förutsättningar att tillhandahålla verksamhetsförlagd utbildning (VFU) av hög kvalitet.
För det andra behöver forskning som är relevant för skolan och lärarutbildningarna stärkas för att skolan ska vila på vetenskaplig grund. Pedagogisk personal i skola och förskola behöver samtidigt få förutsättningar att medverka i forskning och forskarutbildning. Här tror jag att en satsning på nationella forskarskolor som även involverar blivande lärare vid lärarutbildningarna är rätt väg att gå.
För det tredje skulle lärarprofessionen i större utsträckning än i dag kunna vara delaktig i den kunskapsproduktion som ligger till grund för undervisning och skolutveckling. För det behövs exempelvis strukturer och anställningsformer som underlättar mobilitet mellan skolan och universitetet.
På det stora hela behöver den politiska styrningen av lärarutbildningen minska. En uppmaning till politikerna är att ge lärosätena ett starkare mandat att utveckla och driva lärarutbildningarna. Då har vi själva rådighet att tillsammans med lärarprofessionen utveckla innehåll och examensmål för utbildningarna, något som stärker fördjupning och kvalitet, istället för den stoffträngsel som idag råder.
Nu när grund- och gymnasieskolan har höstlov har de som arbetar i skolans värld en möjlighet att kompetensutveckla sig under konferensen Kunskapsveckan, som ägde rum tidigare i veckan här på campus och digitalt. I år samlade Kunskapsveckan fler än 500 deltagare på plats och 1 300 deltagare digitalt. Det är ett fint exempel på återkommande samverkan och kompetensutveckling till redan yrkesverksamma, och som kommer både små och stora människor till nytta i flera steg.