UCL samlar nya prefekter, föreståndare och andra ledare för att ge en introduktion till universitetets regler och processer. Vi rektorer berättar också om strategiarbeten inom våra respektive områden. Vid det senaste tillfället valde jag att inleda mitt anförande i Zoom med att kommentera gruppens sammansättning.
Dieter Müller, vicerektor.
Foto: Mattias Pettersson
Jag har hållit i det här passet under flera år. Plötsligt slogs jag av hur många av ledarna som jag visste var födda utanför Sverige och som har kommit hit som studenter eller universitetsanställda. Du skulle kunna tro att det är en självklarhet, men för bara tio år upplevde jag att situationen var annorlunda.
Svenska som myndighetsspråk kan naturligtvis vara en barriär. Det är svårare att ta på sig chefs- och prefektuppdrag för personer som inte har lärt sig svenska eller gjort det först senare i livet. Jag har också hört argumentet att kunskap om "hur man gör" på ett svenskt universitet är bra att ha för den som accepterar ett ledningsuppdrag.
Den typen av erfarenhet kan givetvis vara till nytta, men något som också kan vara givande är kunskap om hur universitet fungerar utanför Sverige. Det kan bidra till utveckling genom en möjlighet att jämföra, värdera och förnya universitetets processer och traditioner. Samtidigt behöver alla, oberoende av nationalitet och bakgrund, lära känna och praktisera regelverk och värdegrund. Det gäller även för personer som har ett helt arbetsliv vid svenska lärosäten bakom sig.
Även om Umeå universitet inte räknar hur många medarbetare som är utrikes födda, så är vi tveklöst en mycket internationell arbetsplats. På vissa institutioner är medarbetare med internationell bakgrund ett betydande grupp och engelska har blivit arbetsspråk på många håll inom universitetet.
Internationella medarbetare bidrar idag med nya perspektiv inom olika utbildnings- och forskningsområden och inte bara med sin expertkunskap inom vissa ämnen. Jag ser det som en nödvändighet för att producera relevant kunskap och utbildning i en alltmer globaliserad värld.
Mot denna bakgrund kan man undra om universitetet har råd att bortse från den potential som de internationella medarbetarna bidrar med för att utveckla verksamheten. Frågan är retorisk. Jag är övertygad om att det varken är möjligt eller önskvärt. Det är viktigt att ledningsfunktioner är attraktiva och öppna för alla liksom speglar universitetets medarbetare.
Själv kan jag se tillbaka på mer än tio år som biträdande prefekt, dekan och nu vicerektor. På olika administrativa och forskningspolitiska möten i nationella sammanhang var jag som person med tysk brytning länge ett exotiskt inslag. Än idag skulle man på dessa möten inte kunna tro att Sverige är ett invandringsland, även om antalet rektorer och dekaner med internationell bakgrund ökar.
På så vis uppskattade jag mötet med universitetets multinationella UCL-grupp. För mig är det ett faktum att Umeå universitet är på god väg att ta tillvara den potential som finns i en arbetsstyrka med blandad erfarenhet och bakgrund.