Under rörelsen #metoo tog jag och många med mig omedelbart ställning mot ett oacceptabelt sexuellt förtyck som förekom i stort sett i alla yrkesgrupper. De personliga berättelserna upprörde och berörde, och det kändes självklart att uttrycka avsky för det maktspel som skadade så många kvinnors liv och karriärer. Varför var det så enkelt att ta ställning då? Varför är det lättare för oss att ryta ifrån mot missförhållanden på avstånd än de som finns i vår närhet?
Heidi Hansson, vicerektor vid Umeå universitet
Foto: Mattias Pettersson
Min reflektion är att graden av distans till det som händer påverkar hur snabbt vi reagerar och agerar. Det är enklare att fördöma det som sker på håll, inte minst för att historien då redan har blivit paketerad i någon form. Det är lättare att ta avstånd från en företeelse än en individ.
När det handlar om verksamheter eller kollegor som finns i vår vardag så växer komplexiteten. Verkligheten blir mer komplicerad när vi kommer nära och det finns två, eller flera, sidor att förhålla sig till. Ju närmare oss själva en fråga kommer, desto mer växer insikten om hur många parametrar det finns att väga in. Plötsligt blir det inte lika självklart att reagera och agera med ryggmärgen.
Vi har precis fått resultatet av en extern utvärdering av universitetets hantering av misskötsamhet. Rapporten kommer att hjälpa oss att identifiera vad som fungerar väl och vad som behöver förbättras. När universitetets medarbetare och studenter ställs inför svåra eller otydliga situationer behövs grundläggande värderingar och en fast struktur att hålla fast i.
Universitetets värdegrund, som bygger på den statliga värdegrunden, och våra egna etiska och moraliska rättesnören, utgör en del. En annan del består av regler och rutiner som vägleder oss så att vi tillsammans kan skapa trygghet och hantera arbetsmiljöfrågor på ett bra och rättssäkert sätt för alla inblandade. Det här är särskilt viktigt i situationer där ord står mot ord.
Som vicerektor arbetar jag för att universitetets studenter och medarbetare ska få det stöd som behövs. Mitt uppdrag handlar om strategier, resurser, strukturer och nödvändig byråkrati. Det här utgör byggnadsställningar som stöttar vårt dagliga arbete.
Men vad är det som gör att vi för det mesta ändå fungerar bra tillsammans på jobbet och hur kan vi försäkra oss om att vi fortsätter ha det så? Det här kan inte sammanfattas på rubriknivå eller som ett åtgärdspaket, utan handlar om relationer och förhållningssätt. För att vi ska bli bättre på att reagera och agera också på sådant som händer i vår närhet vill jag understryka betydelsen av det goda samtalet. Där det finns utrymme för fördjupning och lyssnande, finns det också möjlighet att bygga förtroende och trygghet. Där det finns trygghet finns det förutsättningar för att säga ifrån när något inte känns bra. Det finns plats för civilkurage.
Samtal i vardagen levandegör våra värderingar i praktiken och skapar tydlighet om vad som gäller. Vi kan aldrig acceptera trakasserier, sexuella trakasserier eller kränkningar. Det goda samtalet gör att vi skapar en gemensam grund för att ta ställning mot diskriminering, ojämlikhet och maktmissbruk. Det motverkar att osäkerhet får fäste i organisationen så att människor väljer att tiga eller blir rädda för att säga eller göra fel. Vi behöver ta vara på tillfällena till öppna och ibland smärtsamma samtal även om sådant som skaver så att vi tillsammans kan bygga en god arbetsmiljö. Det här är en av de viktigaste lärdomarna jag själv drar av de många svåra och ibland uppskakande, men till sist ändå frigörande samtal jag har deltagit i under det gångna året.