Samtidigt ska vi inte bara stirra på skolsystemet utan också granska vår egen praktik. Detta görs vartannat år av Vetenskapsrådet som i rapporten Forskningsbarometern tar tempen på forskningen i Sverige, 2019–2021. Tyvärr är inte heller denna rapport någon upplyftande läsning. Svensk forskning kan beskrivas som visserligen klart över OECD-snittet men med oroväckande tendenser kopplade till mängd och genomslag.
Dieter Müller, vicerektor
Foto: Mattias Pettersson
Sverige tillhör de fem länder som satsar mest pengar på forskning sett i relation till bruttonationalprodukten och som har flest forskare per invånare. Däremot tillhör Sverige inte de fem främsta länderna i respektive kategori när det gäller den vetenskapliga produktionen och i synnerhet genomslaget, uttryckt som andel publikationer som tillhör de 10 procent som har citerats mest, sjunker stadigt.
Vid sidan av denna föga tilltalande information återfinns i rapporten mycket matnyttigt. Så kan man till exempel lära sig hur stor andel forskning som görs inom företagssektorn och att 75 procent av alla forskare befinner sig inom denna sektor, medan 20 procent arbetar vid landets lärosäten. Rapporten berättar intressanta fakta även rörande lärosätens verksamheter. Till exempel återfinns inte nydisputerade i samma utsträckning på lärosäten jämfört med för tio år sedan.
Lärosätenas akademiska personal ägnar i genomsnitt 43 procent av sin arbetstid åt forskning, medan utbildning inklusive forskarutbildning upptar 26 procent. Detta innebär att ungefär 30 procent av arbetstiden används för administration och diverse expertuppdrag. Rapporten avslöjar också att forskningen utförs i Sverige främst av doktorand- och lektorsgruppen, även när den senare har minst tid per person för forskning bland den forskande personalen.
Åter till de publikationer som produceras på landets lärosäten. Här görs en jämförelse med perioden 2012–2021 . Under denna tioårsperiod ökade den totala mängden registrerade publiceringar med över 70 procent och inte minst Kina och andra asiatiska länder svarar för en stor del av dessa ökningar. Detta innebär också att det har blivit svårare för publikationer från Sverige att hamna bland de 10 procent mest citerade, i synnerhet eftersom den andelen publikationer minskar.
Ändå ligger Sverige över världsgenomsnittet på 10 procent – även om man ligger bakom Danmark och snart kanske också Norge – och det är i synnerhet inom humaniora, biologi och agronomi som Sverige presterar bra. För humaniora kan detta bero på att humaniora i Sverige är förhållandevis internationell när det gäller hur man publicerar. Inom ingenjörsvetenskaperna, kemi, hälsovetenskap och materialvetenskap ser man de största nedgångarna jämfört med för tio år sedan.
Rapporten avser visserligen hela landet men man kan också hitta lite information om Umeå universitet. Tyvärr är vi det enda stora universitetet i landet som har sjunkit när det gäller andel högciterade artiklar under 10 procentsstrecket. På Umeå universitet når vi endast en andel på ungefär 9,5 procent. En liten tröst i sammanhanget är att förra Forskningsbarometern från 2021 visar att motsvarande siffra låg knappt över 8 procent, vilket antyder att vi ändå är på väg uppåt igen. Rapporten avslöjar också att det är inom områdena biomedicin, agronomi (sannolikt plant science) och biologi som Umeå universitet producerar de högsta andelarna när det gäller högciterade publikationer, medan de medicinska och samhällsvetenskapliga områdena producerar mer än det globala genomsnittet.
Sammantaget kan det konstateras att högskolesektorn i Sverige på samma sätt som skolsektorn har en uppförsbacke framför sig. Umeå universitet är inget undantag – det är bara att sätta i gång med arbetet att återta den tidigare starka positionen. Kanske dags för ett akademiskt nyårslöfte?