Svenska lärosäten får anslag för forskning och utbildning på forskarnivå direkt från regeringen. Dessa medel utgör basen för den forskning som bedrivs och lärosätena får använda anslagen fritt inom olika forskningsområden för att lösa olika frågor och att fritt publicera resultaten. Forskningens frihet är skyddad i såväl grundlag som högskolelag och regleras även av EU:s rättighetsstadga.
Katrine Riklund, prorektor vid Umeå universitet.
Foto: Mattias Pettersson
Utöver basanslag från regeringen söker forskare vid lärosäten bidrag från ett antal finansiärer inom såväl de statliga som privata organisationer som hanterar extern forsknings- och innovationsfinansiering. De har olika profiler och ställer olika krav på forskarna och syftet med deras finansiering är att premiera excellens och bidra till att lösa samhällsbehov.
Några av de största statliga forskningsfinansiärerna är Forskningsrådet för hälsa, arbetsliv och välfärd (Forte), Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande (Formas), Verket för innovationssystem (Vinnova) och Vetenskapsrådet. Sedan finns det också myndigheter som finansierar forskning och innovation, exempelvis Energimyndigheten och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Förutom statliga aktörer finns möjligheten att söka medel internationellt genom EU och exempelvis amerikanska National Institutes of Health (NIH).
Basanslagen för forskning från staten är dock inte helt fria då en inte oansenlig del används till att medfinansiera medelstilldelning från externa finansiärer. Över tid har det skett en förskjutning med en relativ minskning av basanslagen direkt till universiteten och följaktligen en relativ ökning av medel till statliga forskningsfinansiärer. Andelen basanslag utgör cirka hälften av medel för forskning vid vårt lärosäte. De externa medlen fördelas vanligen efter ansökningar och genom att rikta och begränsa utlysningar på olika sätt kan staten styra vilken forskning som kan bedrivas och det kan konstateras att årligen sker flera hundra mer eller mindre riktade utlysningar av forskningsbidrag. Man kan undra om denna styrning stärker den forskning som bedrivs i Sverige?
Just nu pågår en forskningsfinansieringsutredning (Fofin) där regeringens särskilda utredare Ingrid Pettersson har i uppdrag att leda en översyn av den statliga organisationen för extern forsknings- och innovationsfinansiering. Syftet med översynen är att "säkerställa att organisationen effektivt stödjer forskning och innovation av högsta kvalitet, är anpassad till samhällsutvecklingen och främjar nationella och internationella samarbeten samt tillgång till forskningsinfrastruktur". Den 11 maj presenterade utredningen ett delbetänkande med data och underlag inom tre områden: utlysningar, erfarenheter av dagens system samt internationell utblick. Delbetänkandet är ett bra kunskapsunderlag för att förstå på hur många sätt dessa tre områden kan hanteras. Hela uppdraget ska redovisas den 30 september 2023 och kommer också att presenteras under Almedalsveckan.
Utredningens delbetänkande belyser frågan om forskningsinfrastruktur, som är en oerhört viktig och samtidigt kostsam del inom forskning och innovation. Delbetänkandet lyfter att verksamma tycker att dagens system är otydligt och att samordningen inte fungerar optimalt. Strategi och vision för infrastruktur efterfrågas liksom att det krävs långsiktighet.
Forskningen driver behovet av forskningsinfrastruktur och idag är finansieringslandskapet likt en mosaik mångfacetterat och våra infrastrukturer gör ett bra jobb för att lösa finansieringspusslet. Vi har även en modell med delad medfinansiering från universitetet centralt och fakulteterna för de nationella forskningsinfrastrukturer som vi har. En viktig del i arbetet med forskningsinfrastrukturerna är att dessa exponeras så att de kan nyttjas av behövande forskare som kan finnas långt ifrån den plats där infrastrukturen är placerad.
I ett förslag vi gemensamt har arbetat fram från Sveriges universitets- och högskoleförbund (SUHF) och Vetenskapsrådet (VR) lyfter vi fram behovet av en samordning av de nationella forskningsinfrastrukturerna och för att även kunna ta hand om sensitiva data föreslås en hantering under en myndighet. Denna lösning lyftes också i Krantz utredning av forskningsinfrastruktur och stöds av absoluta majoriteten av lärosäten. Ännu har inget steg tagits i den föreslagna riktningen och hanteringen av de nationella forskningsinfrastrukturerna är fortfarande mångfacetterad och otydlig.
En utmaning i att organisera forskningsfinansiering är att utbildning, forskning, nyttiggörande och innovation hänger samman men hanteras idag delvis av olika finansiärer. En viktig fråga blir hur en framtida organisation ska gynna hela kedjan från grundforskning till bolagsbildning på bästa sätt, helst för att lösa de stora utmaningar vi inom samhället står inför.
Grundforskning drivs av nyfikenhet och att söka ny kunskap utan någon speciell tillämpning i sikte, till skillnad från tillämpad forskning där resultatet ska kunna användas praktiskt för att lösa ett identifierat samhällsproblem. Förutom ökad kunskap och medvetenhet är innovation en del av nyttiggörandet, där kunskap tas vara på inom utvecklingen av nya produkter och tjänster alternativt metoder eller förhållningssätt för att skapa samhällsnytta. För att nå vetenskaplig kvalitet krävs en balans mellan fördelning av medel till grundforskning och tillämpad forskning. Grundforskning behövs för att forskare ska kunna nå oväntade kunskapsgenombrott. Den utgör också ett fundament av kunskap som den tillämpade forskningen ofta bygger vidare på.
För att samhället ska kunna möta både nutida och framtida utmaningar behöver hela kedjan av grundforskning, tillämpad forskning och innovation fungera i samklang. Oavsett vilket område som du jobbar inom, är du en del av en viktig helhet och långsiktig utveckling.
En önskan för framtiden är – större basanslag för forskning till universiteteten!