Lärarutbildning engagerar – till vilket pris?

Den reformiver som finns idag bidrar till en detaljstyrning som står i kontrast till principen om den akademiska friheten. Det gäller i synnerhet för lärarutbildning. All utbildning ska vila på vetenskaplig grund och de som torde vara bäst skaffade att göra vetenskapliga bedömningar gällande såväl kursinnehåll som teorival är professionen.

I debatten om lärarutbildningarna lyfts ofta att de inte håller måttet, att ingen vill bli lärare, eller att ungdomar är smarta nog att välja bort läraryrket. Detta får givetvis konsekvenser och påverkar människor. Det har en effekt på utbildningarnas attraktionsvärde och allmänhetens syn på yrket och dess utövare. Det som sällan eller aldrig lyfts i debatten är att lärarutbildningarna tillsammans är Sveriges största yrkesutbildning. Sällan diskuteras heller de förutsättningar och ramar som lärarutbildningarna har för att leverera utbildning av hög kvalitet. All utbildning kan givetvis bli bättre och det går inte att bortse ifrån att det finns en lärarbrist i Sverige. Att antalet studenter som väljer att påbörja och slutföra en lärarutbildning sjunker är något som vi behöver förhålla oss till.

Jag har under många år följt ansökningstalen till lärarutbildningarna via Lärarutbildningskonventet. Vid det senaste mötet nu i september var det uppenbart att de flesta lärosäten ser sjunkande sök till sina lärarutbildningar, givetvis med viss variation. Mest kritiskt är vikande ansökningstal till förskollärarprogrammet och ämneslärarprogrammet. En tydlig trend är också att den långa kompletterande pedagogiska utbildningen (KPU90), verkar bli utkonkurrerad av två kortvarianter (KPU60/KPU75). Den långa KPU:n omfattar ett och ett halvt års studier och kan läsas av personer som har ämneskunskaper i minst ett skolämne men saknar lärarbehörighet. De kortare varianterna ger samma lärarbehörighet som den reguljära KPU:n, men har en betydligt kortare studietid än den. Konkurrens mellan olika lärarprogram var just något som många inom sektorn befarade när de nya kortare varianterna lanserades. Frågor som ställdes då var också vad i den långa KPU:n som ska tas bort utan påverkan på kvaliteten. Det är uppenbart att det inte är helt okomplicerat att navigera i lärarutbildningslandskapet, varken för potentiella studenter eller utbildningssamordnare.

Lärarutbildning och skola adresserades inte helt oväntat i Tidöavtalet, där det står att lärarutbildningarna måste utvecklas för att höja status på utbildningarna. Utbildningsministern signalerade tidigt att en utredning var på gång, och att det rörde sig om en stor reform. Just innan semestern i år kom kommittédirektivet. Utredningen handlar i stora drag om att föreslå hur antagningskraven till lärar- och förskollärarutbildningarna kan höjas; åtgärder för hur ämneslärarutbildningen kan stärkas; samt hur utbildningarna kan få ett ökat fokus på ämneskunskap, kognitionsvetenskap och praktisk metodik. I direktivet framgår även att utredaren ska se över hur antalet examensmål kan minska.

Peter Honeth kommer att hålla i utredningsarbetet, som ska redovisas i november 2024. Han var statssekreterare 2011, när de lärarutbildningar som vi har idag sjösattes. Med tanke på uppdragets omfång innebär det ett intensivt arbete på kort tid. Även om utredningen fortfarande är i sin linda, adresseras redan nu många frågor gällande innebörden av olika skrivningar. Vad innebär egentligen ökad kognitionsvetenskap och hur ska ökad ämneskompetens tolkas? Ska något i utbildningarna strykas för att lämna plats för den kompetensen? Man brukar tala om stoffträngsel när det gäller lärarutbildningar. Mycket ska in, men det är svårt att definiera vad som ska tas bort. Det står i Tidöavtalet att ämneslärarutbildningen kan komma att koncentreras till ett färre antal lärosäten, till "de högst rankade" lärosätena. Denna formulering har skapat många frågor och en viss oro. Innebörden verkar dock ha tonats ner. Om jag har uppfattat det rätt så handlar det främst om ett större fokus på samarbete mellan lärosäten, även om möjligheten att koncentrera vissa ämnen till ett färre antal lärosäten kommer att utredas. Att antalet examensmål ska minska ser nog hela sektorn som ett stort äntligen. Det finns ju inga utbildningar som är så detaljstyrda och som har så många examensmål som just lärarutbildningarna.

Flera skrivningar i direktivet behöver förtydligas, oavsett om vi i sektorn omfamnar eller ställer oss kritiska till ännu en reform. Jag tror att det är viktigt att vi är proaktiva såväl inom universitetet som tillsammans med andra lärosäten och att vi bör arbeta gemensamt med utbildningarna i relation till de utmaningar som finns, samt problematisera möjliga konsekvenserna av den pågående utredningen. Ett exempel på ett sådant gemensamt arbete inom sektorn som startades redan innan utredningsdirektivet kom, är att ta fram förslag på hur antalet examensmål kan minska. Jag kommer att följa direktivarbetet tillsammans med många här vid Umeå universitet, samt föra dialog med utredaren och andra lärosäten. Här behöver vi hjälpas åt. Lärarutbildningarna är en angelägenhet för hela vårt lärosäte, som i förlängningen utgör grunden för all annan utbildning.