Kerstin Sahlin, forskare och före detta prorektor på Uppsala universitet.
Foto: Mattias Pettersson
DET BLEV EN livlig, stundtals hätsk debatt i högskolesektorn när autonomireformen kom 2011. Många såg reformen som ett dråpslag mot kollegialiteten.
Kerstin Sahlin är professor i företagsekonomi, särskilt offentlig organisation, vid Uppsala universitet. Hon minns att hon själv blev ganska irriterad på den där diskussionen:
— "KOLLEGIALITET" KOM ATT bli ett slagträ i debatten — men ingen talade om vad det här ordet kollegialitet egentligen betyder.
Irritationen ledde till att Kerstin Sahlin skrev läroboken "Kollegialitet — En modern styrform" tillsammans med Ulla Eriksson-Zetterquist.
Boken handlar om vad kollegialitet är, varför den behövs, hur den blandas med annan typ av styrning - och hur man ska få den att fungera i praktiken.
— När jag är ute och föreläser är det vanligt att man lägger till ett frågetecken där i slutet av titeln. Då vill jag ändra det till ett utropstecken: kollegialitet är en modern styrform!
Kerstin Sahlin karaktäriserar kollegialitet som en form av självstyre där kollegor styr varandra.
— Det är en styrform för oberoende.
BESÖKET PÅ UMEÅ UNIVERSITET skedde med anledning av UCL:s 15-årsjubileum (se s. 12—13). Tidigare hade rektor Hans Adolfsson talat om balansgången mellan att styra och leda, om tillitsbaserad styrning på Umeå universitet och sin syn på det egna ledaruppdraget: "För mig är det i grund och botten inte någon skillnad mellan att leda ett universitet och att leda en forskargrupp".
Kerstin Sahlin plockar också denna analogi:
— Det här är en ledning som börjar där seminariet slutar. Ledarna hämtas direkt från verksamheten och ska ha en fot kvar där.
Begreppet tillitsbaserad styrning finner hon intressant:
— Mycket av det här bygger ju på hur vi i akademin har fungerat i alla år. Sedan har det exporteras till utredare, konsulter och experter innan det kommer tillbaka till oss igen.
Att kollegialiteten är en tidsenlig och användbar styrform innebär dock inte att det är enkelt och oproblematiskt att lyckas med den i praktiken.
— Det förutsätts att alla vet hur man bedriver kollegialitet, att alla vet hur man är en bra kollega. Och det är där det ofta går snett. För det är inte så himla lätt och självklart, säger Kerstin Sahlin.
I boken skriver Kerstin Sahlin och Ulla Eriksson-Zetterquist också om kollegialitetens mörka sidor.
Den mörkaste sidan framträder när grupptänkandet tar över. När kollegialitet inte blir en ömsesidig kontroll och kritisk diskussion, utan ett ömsesidigt ryggkliande.
— GUBBVÄLDET. KOTTERIERNA. Det har vi ju alldeles för mycket av, säger Kerstin Sahlin frankt.
— Det finns två sätt att hantera det där. Ett sätt är att man har bättre koll på hur de kollegiala processerna ser ut. Det andra handlar om att kollegialiteten inte står på egna ben. Man måste ha en jättebra administration som både har koll på kollegerna och sätter gränser, men också stöttar med expertis.
TEXT: Jonas Lidström FOTO: Mattias Pettersson